Drottning Kristina – en jubilar med varaktigt kulturellt avtryck

Drottning Kristina (1626–1689) är en intressant och fascinerande historisk person ur många perspektiv. Att hon valde att abdikera från den svenska tronen, att inte gifta sig, lämna Sverige och konvertera till katolicismen är kanske några av de saker som kan anses anmärkningsvärda för hennes samtid och mest fascinerande. Hon lär ha intresserat sig för många olika saker, däriblandkonst, filosofi, litteratur, vetenskap, alkemi och inte minst musik. Detta vittnar en mängd källor om som finns bevarade efter drottningen, och pågående forskning redovisar alltjämt nya fakta.

Regerande och dans

Under sin korta tid som regerande drottning av Sverige, 1644–1654, lämnade Kristina avtryck i det svenska musiklivet. Noter, brev, dagboksanteckningar med mera finns bevarade och berättar om musiken runt drottningen och om hennes engagemang för denna. Det hovkapell som Kristina tog över efter sin far Gustav II Adolf då hon övertog regeringen den 8 december 1644 var ålderdomligt. Väl vid makten bjöd drottning Kristina in musiker och tänkare till sitt svenska hov, och hon lär ha haft en strävan efter att få göra Sverige till en kulturell stormakt. I sin hovbalett, vars föreställningar var påkostade samarbeten mellan dansare, musiker och poeter vid hovet, dansade hon själv ofta huvudroller som gudinnorna Diana eller Pallas, detta också för att framhäva sin makt, lärdom och självständighet.

Vincenzo Albrici: Violino primo ur Sinfonia a doi Violini e Basso. Dübensamlingen, imhs 001:002.

Inbjudna musiker

Drottning Kristina bjöd in musiker från andra europeiska länder till hovet i Sverige. Dessa vistades och verkade i landet och kom att lämna spår efter sig som vi kan ta del av än idag. Under 1640-talet anlände en grupp franska violinister, som skulle ingå i drottningens balettkapell, ”La Bande française”. I täten för gruppen stod Pierre Verdier (1627–1706), som inte bara var violinist och kompositör utan även dansmästare. 1652–1654 vistades en italiensk musiktrupp i Sverige – denna bestod främst av sångare, däribland flera kastratsångare som vid tiden var på modet. Truppen leddes av klaverspelaren Vincenzo Albrici (1631–1690).

Musikaliskt arv efter Kristina

I den talrika notsamlingen efter den dåvarande hovkapellmästaren Andreas Dübens (ca. 1597–1662) son, Gustav von Düben (ca. 1629–1690), den så kallade Dübensamlingen nu bevarad vid Uppsala universitetsbibliotek, finns en mängd noter bevarade efter dessa franska och italienska musiker. Detta är både musik som musikerna tog med sig till Sverige och musik som de komponerade under sin tid i landet. Här finns fransk dansmusik, italiensk vokalmusik, kammarmusik och mycket annat, i säkert förvar i Uppsala och för oss att ta del av idag.

Alla dessa musiker hade lämnat Sverige i samband med att Kristina klev av tronen, utom Pierre Verdier, som fann kärleken och blev kvar i landet, verksam i det kungliga hovkapellet. Ättlingar till denne Verdier finns idag på flera håll i Sverige, flera dessutom verksamma som musiker. Även den italienska truppen har lämnat spår efter sig. Gruppen hade med sig en kontrabas tillverkad av den italienske instrumentmakaren Giovanni Paolo Maggini (ca. 1580- ca. 1630) i Brescia 1597, basen blev kvar hos det svenska hovkapellet och används fortfarande av dagens hovkapellister vid Kungliga operan i Stockholm (se artikel i Tidig Musik 1/2026). Drottning Kristina, som fram till dess mest hade hört och sett små basgambor, lär ha blivit väldigt förtjust i instrumentet, den kom att kallas ”Drottning Cherstes Stora Bass-Viol”.

Benjamin Rogers: Treble Primus, Corant och Sarband ur Suite i D 1651. Dübensamlingen, imhs 005:013a.

Pestflykt skapar ljuv musik

Vintern och våren 1654, tiden precis innan Kristina steg ned från den svenska tronen, var en särdeles intressant tid i svensk musikhistoria. På grund av en rådande pest hade drottningen tillsammans med sitt hov flytt Stockholm för Uppsala. Vid denna tid befann sig de franska violinisterna och delar av den italienska musiktruppen fortfarande i Sverige, därtill gästande musiker från Tyskland såsom de virtuosa violinisterna Thomas Baltzar (ca. 1630–1663) och Nathanael Schnittelbach (1633–1667). Dessutom var den engelske advokaten och parlamentarikern Bulstrode Whitelocke (1605– 1675) vid tiden utsänd som ambassadör till Sverige och hade i sitt följe med sig musiker från England. Alla dessa lär ha träffats, sammusicerat och utbytt tankar och musik tillsammans med det svenska hovkapellets musiker med sina svenska och tyska medlemmar. Det hölls baler och musikaliska sammankomster. Man kan förstå av bevarade dagboksanteckningar och brevkorrespondens att drottning Kristina var mycket förtjust.

Enligt Bulstrode Whitelocke uttryckte Kristina till exempel stor uppskattning gentemot de engelska musikerna: ”She [Kristina] said she had never heard so good a concert of music, and of English songs” skriver Whitelocke i sin resedagbok. I Dübensamlingen finns musik bevarad även efter de gästande tyska och engelska musikerna, både musik som dessa komponerat själva och musik som de tillförde landet. Här kan bland annat nämnas sviter av Nathanael Schnittelbach, Benjamin Rogers (1614–1698) och John Jenkins (1592–1678).

Musikerna och musiken som här kom till Sverige förde med sig nya influenser till landet, ny musik och nya musikstilar. Dessa måste i hög grad ha inspirerat och påverkat det svenska hovkapellets musiker, däribland Gustav von Düben, violinisten Friedrich Scharle (1625–1673) och gambisten Hans Heinrich Tauscher (död 1680), både vad gällde spelstil och kompositionsstil. För Kristina var det säkerligen mycket viktigt att tillföra dessa influenser till Sverige, och på så vis kunde drottningen förbinda Sverige med övriga Europa både kulturellt och socialt.

Tavla av Filippo Gagliardi (1606–1659): Festligheterna för att hylla drottning Kristina på slottsgården på Palazzo Barberini, 28 februari 1656. Källa: Wikimedia Commons.

Flytt till Rom

På Uppsala slott den 6 juni 1654 tog så drottning Kristina av sig drottningkronan och abdikerade från Sveriges tron. Sedan började en lång resa genom Europa via bland annat Bryssel och Innsbruck, där hon officiellt konverterade till katolicismen i Hofkirche den 3 november 1655. Den 23 december 1655, efter att ha varit på resande fot i ett och ett halvt år, gjorde Kristina sitt intåg i Rom under stor pompa och ståt, värdigt en drottning.

Hon kom att bosätta sig i Rom under resten av sitt liv, där kunde hon fortsätta, och kanske i än högre grad, ägna sig åt vetenskap, tänkande, konst och musik. Hon tog sig namnet Kristina Alexandra och slog sig så småningom ned i Riariopalatset, där hon hade sitt hov och kunde samla kulturpersoner för konserter, debatter, recitationer med mera. Där grundade hon 1674 en kunglig akademi, Accademia Reale, som var inriktad på litteratur, musik och diskussioner, och fungerade som ett centrum för Roms intellektuella elit. Hon knöt några av tidens främsta musiker till sig, däribland Giacomo Carissimi (1605–1674), Arcangelo Corelli (1653–1713) och Alessandro Scarlatti (1660–1725), och hon kunde ta del av en av de nyaste musikaliska trenderna: opera. Kristina stöttade musiker och kompositörer, och blev ett viktigt och betydande inslag i musiklivet i Rom. Corelli dedikerade sitt första opus, opera prima, en samling med 12 sonater för två violiner och violone eller ärkeluta samt orgel, tryckt i Rom 1681, till drottningen.

Arcangelo Corelli: försättsblad till opera prima, 12 sonater för två violiner och violone eller ärkeluta samt orgel, tryckt i Rom 1681, dedikerat till drottning Kristina. Källa: IMSLP/Petrucci Music Library.

Nya intryck i Frankrike

I september 1656 besökte drottning Kristina Frankrike under en resa på väg mot Sverige, vilket hon fortfarande hade band till och dit hon ville åka för att äska mer pengar av det svenska hovet till att upprätthålla sitt liv och sin verksamhet i Rom. Resan lär också ha haft andra syften och även varit något tumultartad då Kristina hade planer på att försöka erövra Neapel och göra sig till drottning igen, något som dock aldrig lyckades. I Paris fick drottningen senare tillfälle att bevista föreställningar av den franske kungen Ludvig XIV:s hovkompositör Jean-Baptiste Lully (1632–1687). Dessa föreställningar gjorde intryck på drottningen och hon fick en bredare blick för olika sorters musik och musikstilar.

Ett viktigt mecenatskap

Alessandro Stradella (1639–1682) var också en av de många framstående musiker som verkade hos drottning Kristina i Rom och som Kristina samarbetade med. Av Stradella beställde drottningen kantater och motetter. Serenatan La Forza delle Stelle ovvero Il Damone från 1673 med musik av Stradella och text av poeten Sebastiano Baldini (1615–1685) är baserad på ett scenario/en historia som utformats av drottning Kristina.

Drottning Kristina tog också som sin uppgift att stötta och beskydda kvinnliga sångerskor. Redan i Sverige innan hon lämnade landet hade hon bjudit in och anställt den franska sångerskan Anne Chabanceau de La Barre (1628–1688) som kammarsångerska, alltså hovsångerska, vid hovet i Stockholm 1653–1654. Chabanceau de La Barre kan ha varit den första anställda kvinnliga musikern vid det svenska hovet och därmed också Sveriges första hovsångerska.

1671 invigdes den första offentliga teatern i Rom, Tordinona, ett operahus som också var initierat av drottning Kristina. Den 8 januari slogs dörrarna upp och det första som klingade på teatern var en nyskriven prolog av Stradella dedikerad till Clemens X och Kristina av Sverige, följt av operan Scipione Affricano, ett drama i tre akter med libretto av Nicolò Minato (ca. 1627–1698) och musik av Francesco Cavalli (1602–1676). Här framfördes operor och verk av tidens främsta kompositörer såsom Carissimi, Stradella, ovan nämnda Cavalli och Antonio Cesti (1623–1669). Cestis berömda opera La Dori, även kallad La schiava fedele, uppfördes under början av 1672. Kvinnliga sångerskor fick uppträda på Tordinona under drottning Kristinas beskydd, vilket kan anses anmärkningsvärt att kvinnor vid den här tiden fick uppträda offentligt i katolska kyrkans Rom.

Porträtt av Anne Chabanceau de La Barre, målat av Adriaen Hanneman (1603–1671). Källa: Wikimedia Commons.

Ett rikt eftermäle

I år, 2026, är det 400 år sedan drottning Kristina föddes. Hon levde tills hon blev nästan 63 år gammal och begravdes, som den drottning hon var, i Peterskyrkan i Vatikanen under storslagna former den 23 april 1689. Men genom de många musikaliska avtryck hon lämnat efter sig är hon i allra högsta grad levande. Det finns många spännande och intressanta musikskatter bevarade efter drottningen, en del redan nyupptäckta och utforskade i vår tid, men många väntar fortfarande på att få komma fram i dagens ljus. En av våra uppgifter kan vara att vårda detta arv, lyfta fram det och ge det nytt liv hos oss idag!

Rebecka Karlsson

Referenser i urval:

Stefano Fogelberg Rota: The Queen Danced Alone: Court Ballet in Sweden during the Reign of Queen Christina (1638–1654), 2018.

Lars Berglund och Maria Schildt: Prelude to an abdication: Italian music and musicians at the Swedish court of Queen Christina, 1652–1654, 2024.

Maria Schildt: Music and Musical Encounters at the Court of Christina in 1654, 2026.

Börje Ljungkvist: Drottning Cherstes (Kristina) Stora Bass-Viol, 2006.

Anna Zilli: Drottning Kristinas sångerskor. En omvälvande kraft i Roms musikliv 1655–1689, 2013.